En smak av livet bakom vikariepoolen

Hej!
Det är Anna-Karin. Jo, jag finns fortfarande.

Tack för alla fina inlägg som man bara ler när man läser. Men inget tagande utan ett givande. My turn.

Mitt liv består just nu av ganska mycket barn. Hemma och borta (hemma=systerdöttrar, borta=dagis- och söndagsskojsbarn (jo, i vår kyrka heter söndagsskolan söndagsskoj, inget stavfel)). Men jag hinner annat också må ni tro. T ex så har jag ikväll beställt mobilt bredband. Så nu kan även AK-back-in-the-90's börja leva ett enklare liv. Det blev Telia. Mmmh. I morgon ska jag gå och förnya mitt pass. Jag ska nämligen bryta mot en av mina fina principer här i livet: att inte fara med flyplan. Den onde har, genom mina fina vänner här hemma frestat mig att åka på en liten resa. Jag föll pladask. Jag sa "jomenvisst, jag föjler väl med" (hmmm, lite väl norrlandsinspirerat den där meningen, va?)
-Erica, jag har redan tänkt tanken;) första bästa sandhög!

I förrgår städade jag mitt rum. En kompis som heter Samuel hjälpte mig. Innan vi började frågade han: "Ok Anna-Karin, är du redo för detta? Det kan ta lite på dina psykiska krafter." "Jomenvisst, jag är redo!"
När dagen var slut hade jag varit och slängt typ tio påsar med skräp (summan kanske inte ger er en särskild känsla, men ni ska tänka: "Oj, så mycket"). Det såg ganska tomt ut. Mmmmm, det kändes lite i hjärtat när tyska steg 5-kollegieblocket for ner i en av brännbartpåsarna.

Jag måste passa på att tacka alla fina människor för ett kärt återseende i helgas. Johanna som tog hand om oss alla. Danke schön für alles!

Rent invändigt kan mitt tillstånd sammanfattas såhär:
Livet går vidare och jag har just kommit in i en tanke som säger: "oj, jag tror jag aldrig vill sätta mig på ett universitet eller högskola i hela mitt närsynta liv" (är man närsynt kommer man alltid vara det om man inte gör en laser behandling, vilket jag av principiella själ inte kommer göra. Jag har dock på senare tid visat prov på avvikelse från mina principer, så...) Men, men, studera, det kommer jag tillslut att göra. Innan "nu" var "nu", alltså när "då" var "nu", hade jag en viss åldersnåjja (tro det eller ej), vilken har dränkts bort bland alla mina drömmar om de möjligheter som faktiskt existerar här i livet. Jag känner mig inte längra gammal och jag blir ändå lättad och infinner en viss tur-att-jag-inte-är-så-där-längre-(om-jag-nu-någonsin-varit-det)-känsla när jag ser eller träffar yngre människor i sisådär ton-tonåren.

Nej, jag lovar att de närmsta inläggen ska bli korta och koncisa. Tills dess:

Skepp o hoj!
Malmö is the place nästa helg!