Saknad...

...är något som präglar även min vardag just nu. Saknad efter er, men kanske ännu påtagligare saknaden efter farfar som dog förrförra veckan. Måste säga att det känns väldigt konstigt, tomt och jobbigt. Så svårt att förstå att han liksom inte finns mer. Sitter inte i sin gungstol och vill bli kliad på ryggen. Men samtidigt är det ju livets gång och man får försöka vara tacksam för att han fått vara pigg och frisk nästan hela tiden. Och 89 år är ju inte så lite! Det känns också skönt att ha ett hopp och veta att farfar var fast i sin tro. Det blir lite lättare då.

Igår kväll träffade vi pastorn som ska ha begravningsgudstjänsten. Han frågade bland annat hur vi ville beskriva farfar, hur han var och så. Denna fråga fick mig att fundera på vad jag vill att människor ska säga om mig och fick mig också att minnas den lärjungaskapslektion då vi skrev våra egna dödsrunor. Jag tyckte det var svårt, men jag tror det är oerhört viktigt att ibland stanna upp och fundera på detta och på vad man sätter värde på i livet. Vad man vill och vad som är viktigt i ens liv.

Efter farfars död har jag nog fått ett annat perspektiv på saknad. På något sätt känns saknaden efter er inte riktigt lika jobbig. Man vet att vi kan hålla kontakt och träffas. Men visst, ibland saknar jag också er så det gör ont.

Ta hand om er vänner!
Kramar från Carro

åå.

jag saknar er!!!!

nästan så det gör ont. /klara